Åh dessa neråt dagar

Dessa neråt dagar

Nu har jag haft några bra dagar och givetvis kommer dem dåliga som ett brev på posten. Dessa dagar då jag inte orkar något, fyllda av ångest och paranoia. Jag tar en dusch för att se om det lättar. Det gör det inte utan jag sitter som i trans där i badkaret, glor rakt ut i ingenstans. Tar mig ur badkaret tillslut men fastnar på golvet i en hög,  med badlakanet som madrass. Orken att ställa mig upp är som bortblåst. Vart tog den vägen. Jag har bytt mediciner och vet ju att det tar tid för kroppen och hjärnan att vänja sig. Men hur överlever jag där emellan. Jag vill ut och gå men mina ben behöver en dags vila. Imorgon ger jag mig ut igen.

Jag har suttit och pärlat armband en stund, hjälpte ett tag att fokusera på annat. Allt för att distrahera mina egna tankar. Det är tomt och ensamt här nere i hålet, i avgrunden. Än sålänge kan jag se ljustet ovanför hålet. Det håller mig flytande, svävande. Jag har försökt i ord att beskriva ångest men vet inte om jag lyckats. Det är som en mörk dimma inuti kroppen som vill ut. Jag har aldrig skadat mig själv på det sättet, men jag kan förstå varför folk gör det. Det är en inre smärta som man vill ha ut. Den rinner i mina ådror, i blodet där i. En känsla att vilja ställa sig och skrika rakt ut, tills luften tar slut. Kanske ångesten följer med ut i mitt skrik. Kanske den följer med mina tårar ut. Allt jag vet är att i bröst och själ vill jag inte ha den.

Hoppas ni har en bättre dag än mig!

Kram S

 

Kommentera gärna