Djävulsdansen 2

Fortsättning, Djävulsdansen

Jag efterlyser lite fler som kämpar med sina diagnoser och deras anhörigas kamp. Som jag skrev i förra inlägget så påverkas även nära och kära. Jag kan inte ens föreställa mig hur anhöriga har det. Min kamp med mig själv är väldigt tuff, mina anhörigas kamp är lika tuff. Då sjukvården med dess avdelningar skriver ut vem som helst lite hur som helst. Då ska patienten klara sig själv och vården lägger över ansvaret på de anhöriga. Det anhöriga som har nog med kamp att överleva som anhörig. Nu ska familjen både klara av sin kamp och sin anhörigs. Det är en otroligt tung börda för samtliga inblandade. Hur ska man hjälpa och hur ska man kunna förstå varandras kamp. Mycket bottnar i kommunikation, finns inte den så blir det genast svårt. Hur ska vi veta vad vi tycker och tänker om vi inte pratar öppet.

Är mina läsare ”enbart” personer med diagnoser eller finns det anhöriga där ute som läser min blogg. Vad har ni i såfall för tankar och knep. Dela gärna med er.

Hundratals emojis

Att ha emotionell instabil personlighetsstörning är som det ursprungliga namnet, Borderline. Gränsland. För precis så är det. Jag är på gränsen av allting. På gränsen till glädje, på gränsen till sorg, på gränsen till arg. Inga av mina känslor ligger långt ifrån varandra. Ofta är min ilska och irritation helt obefogad men hamnar jag där i affekt är det svårt att ta sig ner igen. Ni kan ju tänka er detta helvete jag och min familj lever i. Varje kväll innan jag ska sova tänker jag. imorgon får jag fan skärpa till mig. Hur svårt kan det vara. Så vaknar jag på morgonen och kan inte skärpa till mig. Varför kan jag inte vara som andra. Glad när man är glad, ledsen när man är ledsen. Mitt liv och mina dagar består av hundratals emojis på en gång.

Hur är det tänkt att mina anhöriga ska kunna hänga med i svängarna. Har jag varit en arg emoji kan jag inte förvänta mig att min omgivning ska vara ”en skratta så jag gråter” emoji. Våra känslor påverkar ju varandra på gott och ont. Djävulsdans och medberoende är vad det handlar om. Hur kan man som anhörig göra för att inte dansa med i den dansen, några tips? Någon som lever med någon med depression blir ofta också deprimerad. Det är få fysiska sjukdomar som fungerar så.

Så nu väntar jag spänt på att höra något ifrån er, ha en trevlig kväll!

Kram S

Kommentera gärna