Djävulsdansen

Djävulsdansen

Kommer ni ihåg programmet Djävulsdansen som gick på SVT. Det var två säsongen och andra säsongen handlade om just psykisk ohälsa och medberoende. Omgivningen påverkas lika mycket av någon med psykisk ohälsa, som den som lever med anhörig som har ett missbruk. Det är lätt att inte se detta när man är mitt uppe i sig själv. Mina dalar blir mina anhörigas dalar. Där drar man ner sina anhöriga.

Det är svårt för omgivningen att hänga med på dessa berg och dalbanor. Alltså en Djävulsdans. Det som också är svårt, är att få upp sina anhöriga ur hålet, trots att jag är uppe. Det är lätt att ta det som en självklarhet, nu är ju jag uppe, så då måste ju du också vara uppe.

Min osäkerhet är en av mina största svagheter. Osäker på mig själv och min omgivning. Evig rädsla att bli lämnad och övergiven. En rädsla som sitter så djupt rotad i mig. Jag kan inte bråka med någon utan att denna rädsla om att bli övergiven kommer. Det är fruktansvärt påfrestande för mig och dem runt omkring mig. Hur hjälper man sin omgivning när man inte kan hjälpa sig själv.

Att älska för mycket

Det sägs att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv. Det tror jag är en sanning hos många, hos mig älskar jag för mycket! Jag kan älska någon så hjärtat brister men älska mig själv gör jag inte. Det har jag nog aldrig gjort.

Allas tidningen var här idag. Jag fick berätta om hela mitt liv. Jag skulle berätta om mina bra och dåliga sidor. Listan på dåliga sidor kunde göras lång. På bra saker, var att baka det enda jag kom på. Tragiskt när jag sitter och läser det själv. Men det är så jag känner. Det är ett sorgligt konstaterande att inte känna att man är bra på något. Kan andra verkligen beskriva sina bra sidor och vara helt ärliga. Inte sånt man säger på en anställningsintervju, utan helt ärligt utgå från vad man verkligen känner.

Det blev en lång text idag, ha en skön fredagkväll!

Kram S

Kommentera gärna