En dag i taget

Jag tar en dag i taget

Rädslan att falla tillbaka finns ständigt i mig. Hur mycket vågar jag göra utan att ”gå in i väggen”. Dagarna som är bra känner jag att jag vill utnyttja till fulla. Hur lägger jag mig på en jämn och lagom nivå. Jag vet ju att jag kommer på ”äta upp” det dagen efter, om jag kör slut på mig. Att lägga sig på en lagom nivå och lathet kan ju lätt gå hand i hand. Aktiv eller passiv är ju även det en skör balansgång. Oftast vet jag inte förrän efteråt vilken nivå jag har lagt mig på.

Hur länge ska jag få känna känslan att vilja leva. När tomheten och hopplösheten kommer, då har jag svårt att hitta ljuspunkterna som håller mig kvar. I teorin vet jag vilka ljuspunkterna i livet är. När jag mår som sämst, kan jag inte känna dem i praktiken. Att skriva en lista på saker som håller mig uppe och flytande, det ligger överst på min ”to do” lista.

Jag har beskrivit mitt tillstånd i Ronjadimman, nu är det mer vårskriksronja känner. Måtte detta hålla i sig ett tag. Jag älskar mina barn och min familj och jag vill att dem ska uppleva mig, när jag mår bra. När jag mår dåligt vill jag inte finnas, eller iallafall inte synas. Ångesten och det dåliga samvetet gnager i mig. Jag måste räcka till, jag måste orka finnas där. Jag vill att mina barn ska ha en glad mamma, det är det jag vill att mina eventuellt kommande barnbarn ska känna. Jag vill att mina dåliga dagar ska bli så få att mina barn inte kommer att minnas de dagarna.

Bra dagar att bestå

Barn och djur är bra på att känna av hur man mår, det skrämmer mig. Hur ska jag få dessa bra dagarna att bestå. Hur ska jag alltid kunna tillämpa mina ”stå ut” färdigheter när jag rasar. Det är så oerhört frustrerande att inte veta, att inte veta om jag alltid kommer att vilja välja livet. Idag sitter jag i solen och fingrarna valsar över tangentbordet. Hur ska jag i ord kunna beskriva smärta och frustration.Hur ska jag beskriva för er hur jag mår. Det gäller både när jag mår bra och inte bra. Som läkaren sa, frustration finns det ingen medicin för.

Man brukar säga att det är svårt kunna lita på att en deprimerad person säger att den mår bra. Det har jag full förståelse för. Det är svårt för mig att kunna beskriva för er att jag nu faktiskt mår bra. Där kan jag tycka att vården ofta släpper för tidigt. På Piva krävdes det enbart ett läkarsamtal där jag sa att jag mådde bra, samma dag skrevs jag ut. Jag hoppas innerligt att den läkaren är så kompetent att han ser igenom en lögn. Hade det varit en annan patient än jag, hade kanske inte den patienten levt idag.

Hjälp mig att hjälpa!

Beställ armband av mig på:

http://www.jagraktuppochnershop.tictail.com

Pengarna kommer gå till organisationen Suicide Zero.

Följ insamlingen här:

http://suicidezero.se/stod-oss/privatpersoner/icon-fonts/jag-rakt-upp-och-ner

Kram S

Kommentera gärna