Först kom ingenting,sen kom ingenting

Att vara jag, att känna sig svag

Tack för all respons jag fått på mitt senaste inlägg, fast mina inlägg varit få sista tiden. Jag hamnar i fruktansvärda svackor där jag inte orkar att resa mig upp. Jag tar en dusch men orkar inte ta mig ut från badrummet. Sätter mig på toaletten men orkar inte lämna toalettstolen, sitter där tills benen domnar. Jag skrikgråter när jag är ensam. Jag skrikgråter tills jag spyr. Under alla dessa svackor känner jag mig så oerhört värdelös och misslyckad. När jag ligger där på golvet vet jag att det är nu jag ska ringa min psykolog. Jag gör aldrig det, jag vill inte vara till besvär. Jag plågar mig till den milda grad att det tar lång tid för mig att kunna resa på mig.

Jag kan inte äta

Jag får inte i mig mat, det fastnar i halsen om jag har tur att få in maten i munnen. Jag försöker äta lite lite för att inte svimma eller spy upp allt. Maten liksom växer i munnen på mig och smakar inget. Jag får ångest när klockan närmar sig matdags. Att behöva äta igen.

Jag känner mig så oerhört misslyckad. Jag får inget att fungera. Vänner tröttnar på att jag är såhär. De försvinner oerhört fort. Förhållanden ska vi inte ens prata om. Jag misslyckas så katastrofalt och flyr hellre än att bli lämnad. Fly och aldrig titta tillbaka, förtränga och gömma mina känslor.

Självskada

Jag har suttit flera dagar nu och velat handla alkohol på systemet. Dricka tills jag däckar för att slippa tänka och känna. Sen kommer jag på hur fruktansvärt mycket jag hatar att vara bakis. Alkohol har alltid inneburit sex för mig. Två självskadebeteende jag haft. Istället doppade jag huvudet i isvatten och gick och lade mig.

Jag känner mig tom och misslyckad att jag inte känner att jag är värd något. Jag är ingenting…

Kommentera gärna