Logistik och hockeyträning

Logistik och hockeyträning

Efter att varit sjukskriven så här länge och vara haft barnen varannan helg, har detta varit en utmaning. Med allt lämnande och hämtande och matlagning. Detta klarade jag galant och jag är otroligt stolt över mig själv. Allt flöt bara på och jag hittade ett inre lugn. Mina barn är ju vana vid rutiner så dom kan varje moment under dagen. Slipper tjata så mycket då. Däremot känner jag mig helt slut i kropp och själ men på ett bra sätt, jag har grejat detta. Nu är det bara en hockeyträning till jag ska klara av. Imorgon kväll kommer barnens pappa hem igen efter 2 veckor i USA.

Jag tror barnen har saknat honom. Farmor och farfars resa slutade tyvärr som planerat. Alla mina tankar er till er som förlorat en fin människa, vila i frid. Torsdagens hockeyträning gick också bra och min son klarar sig bra själv med all utrusning, blir stolt i mammahjärtat. I torsdags följde en vän till mig med och kollade på träningen. Det tyckte båda barnen var roligt.

(hej hej vardag)

The one

Jag har pratat mycket om att hitta den rätte, med det menar jag inte att jag gett mig ut och jagat. Jag har besökt olika sajter men där verkar ju folk knäppare än mig, det går ju verkligen inte för sig! Jag behöver någon stabil med båda fötterna på jorden men med förståelsen att jag inte alltid har det. Kärleken kommer när den kommer. Jag måste lära mig leva med mig själv först innan jag kan släppa in någon ny i mitt liv.

Jag har förstått att folk ofta tolkar mina ord här på bloggen, det är helt okej men tänk på att det är min syn på saken. Jag har ju i princip aldrig fel men det händer haha. Tror ni på att den rätte finns? Har ni hittat den rätte. Kan nu läsare med borderline leva i förhållanden? Tänk om jag redan träffat den rätte men inte sett det.

Jag kan ofta känna att jag är hopplös, hur ska någon orka med mina humörsvängningar. Ibland älskar jag dig och ibland hatar jag dig, detta kan gå väldigt snabbt. Det måste vara oerhört svårt att hänga med i svängarna. När jag ser på mina barn kan jag för min värld inte förstå hur jag skulle vilja lämna dom. Ska dom behöva växa upp utan en mamma. Nej då får jag sakta in på annat så att jag i alla fall klarar att vara mamma. Det är extremt svårt att förklara för er hur självmordstankar känns. Det är otroligt svårt att förklara varför jag gör vissa saker när jag är destruktiv. Mitt självskadebeteende är sex. Jag har gått tillbaka ett steg till det men gjort ett framsteg och sett att det blev destruktivt. Jag är nöjd med mig själv och mina framsteg…

Kommentera gärna