Mata den röda hunden

Mata den röda hunden

Det är ett begrepp men psykolog brukar använda sig av. Den blå hunden står för bra saker och den röda hunden för det dåliga. Alltså tillhör mina självmordstankar den röda hunden. När jag tänker på döden så matar jag den röda hunden.

Idag är en sån dag som jag är arg på situationen, jag är arg på att jag har det så här, jag är arg för att jag mår så här. DBT vet jag är bra grejer men idag känns det helt onödigt. Ska jag dö mitt när jag använder mina dbtfärdigheter. Vad spelar det för roll att jag använder färdigheter, när allt jag vill är att dö. Eller nej, i första hand kommer att få må bra. Kommer jag inte må bra, så vill jag dö.

Det har pratats om ECT men jag är lite skeptisk om det kan hjälpa mig. Min psykolog säger att dbt inte är så bra terapeutiskt. Om ECT kan hålla mig vid liv, är det ju värt att testa.

Jag vill inte dö när mina anhöriga vet att ECT är ett alternativ. Ska det liksom stå på min gravsten ”hon gick iallafall på sina DBTmöten”. Jag är allmänt less på att höra att allt är normalt, man kan må så här bla bla bla. Idag tycker jag psykologerna kan stoppa upp färdigheterna någonstans.

Leva livet som rysk roulette medan psykologen pratar om dbtfärdigheter. Jag kräks på det och jag kräks på mig själv. Hur jäkla svårt ska det vara att bara skärpa till sig. Börja vilja leva för i helvete. Nej, så enkelt är det inte.

Jag vandrar runt som levande död och förbannar att det ska vara så här. Förbannar mig själv, hatar mig själv. Alla erfarenheter gör en till den man är,. Kan jag få leva om mitt liv då. Eller få plocka bort det som gör ont. Plocka bort mig från festen där jag blev våldtagen. Om mirkakel finns får det fan komma ett nu.

Terapi

Idag var jag på gruppterapi. Kunde inte hålla fokus och tankarna fladdrade iväg. Inte ens att sitta där klarade jag idag. Mindfullness övningen gick värdelöst och jag fick ett rejält ångestpåslag istället. Att hålla på att känna mina känslor gör bara ont. Det är som att bokstavligt riva runt i sitt inre. Jag dömmer mig själv och får mer ångest. Denna ångest som är så svårt att beskriva för er. Hur något man inte kan ta på kan göra så ont.

9 thoughts on “Mata den röda hunden”

  1. Hej! Hittade hit genom kommentarsfältet på Blondinbellas blogg. Har läst några inlägg tillbaka, vad tråkigt att se att du har det så tufft just nu.

    Vill bara lämna en kommentar, och en cyberkram till dig!! Kämpa!! Det kommer att vända, bara du kommer upp ur hålet. Prova tänk tankar om dig själv som du hade tänkt om en vän som var i samma sits. Du är värd allt i världen och du klarar detta, det är jag övertygad om.

  2. Levde med sådan stark ångest i flera år och förstår precis vad du pratar om, det är ju en så fysisk känsla också, HEMSKT. Vet inte riktigt hur jag blev av med den, en dag fanns den bara inte där längre, efter att ha följt mig 24 timmar om dygnet i princip i flera år. Jag är fortfarande deprimerad och vissa perioder mår jag otroligt dåligt men just den där starka ångesten som man känner i hela kroppen, den har inte kommit tillbaka på samma sätt och det gör så stor skillnad för ens liv. Hoppas den försvinner för dig en dag också! Stor kram

    1. Så härligt att höra att du i princip blivit av med din ångest. Den är som både du och ag skriver väldigt fysisk. Den känns i varje kroppsdel. Stor kram till dig och hoppas du får förbli ångestfri. ❤️

  3. God morgon!
    I min värld så är ilska bättre än apati.
    Jag tycker mig skönja lite ilska i ditt senaste inlägg.
    Jag gillade det
    Kram på avstånd.

    1. Ja igår hade jag en jäkla ilska! Så arg för att jag ska behöva må så här. Så arg för att jag ska ha det så här. Tack för din uppmärksamhet!
      Kram ❤️

  4. Du har det kämpigt men mellan dina rader finns ljuset inte sant, du skriver verkligen från djupet från ditt hjärta och hur ont du har det och mår. Livet är det vi lever mellan sjukdom och ångest och annat skräp, tänk om du kände som så att just idag ska solen skina på mig, idag ska ingen trycka ner mig, skulle du kunna ta upp de tankaran och för en stund känna livet, det vore en fin känsla för dig.
    Önskar dig livet, god bättring och en strimma hopp. MH/Österlen

  5. Förstår nog lite vad du menar.
    Har också gått DBT, haft paus från psyk i några år, men har nu återkommit. Min samtalskontakt är väldigt pigg på att prata DBT med mig, visst är DBT å färdigheter å krisplaner jättebra (och det har hjälpt mig massor) men ibland blir jag så trött på hela skiten.

    Pratade med en kompis om detta, att man ibland bara vill må dåligt utan att bli matad med DBT konstant (bara för att man genomfört behandlingen).

Kommentera gärna