Rastlös själ

Rastlös själ

Jag är en rastlös själ som aldrig lyckas hitta mitt wisemind, dvs resultatet av känslan och förnuftet. Att go with the flow är en osäker väg för mig. Den vägen kan bära till lite allt möjligt. Tillexempel som gårdagens inlägg, destruktivt sex. Jag har svårt att stå stilla i båset, jag blir lätt rastlös och tröttnar på situationen jag för tillfället är i. Jag är ständigt på jakt efter något annat. Att vara en rastlös själ tar väldigt på psyket och kroppen tar stryk. Egentligen handlar det inte om att gräset är grönare på andra sidan, det handlar mer om att jag är rädd att trivas för bra med livet, till sist kommer det ändå gå åt helvete. Det är lika bra att måla fan på väggen direkt. Bättre jag själv sabbar allt än att jag låter någon annan sabba och såra mig.

Kan någon älska mig på riktigt, vem är det du älskar, för jag vet inte ens själv vem jag är. Jag vet inte vem jag vill vara och jag vet inte vem jag är. I terapin har jag ett mål och en strävan att hitta mig själv. Vem är det jag kommer att hitta och kommer jag att vara nöjd med henne. Det sägs att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv, det ligger såklart något i det. Men, ett stort men är att jag faktiskt visst älskar, jag älskar så intensivt att kärleken inte räcker till mig själv, Är ni med på hur jag menar eller flummar jag bara iväg. Ni brukar kommentera kloka saker annars så ge mig lite feedback och tankar.

Dessa älskar jag så intensivt att det gör ont:

Wisemind

Lyckas ni hitta ert Wisemind, ni vet magkänslan. Det som är en kombination av förnuftet och känslan. Jag ska ta ett gammalt exempel: Om en man ska bestämma vem han vill gifta sig med, ska han gå på känslan och välja den han älskar. Eller på förnuftet som säger att båda familjerna är förmögna och kan ha utbytte av varandra.

Det är inte direkt ett färskt exempel, men som ni ser ligger förnuftet, känslan och wisemind nära varandra. Där har ni något att fundera på ett tag…

Kommentera gärna