Vården 2017

Vården 2017

Så nu närmar vi oss slutet för 2017 och går snart in i 2018. Har vården inom psykiatrin blivit något bättre. Svar ja och nej. En del har blivit bättre annat är lika katastrofalt dåligt som förr. Okunskapen är skrämmande och så otroligt mycket läggs på öppenvården och anhöriga. Fördomar mot min diagnos och liknande diagnoser finns kvar. Vi är besvärliga, manipulativa och dramaqueens. Våra självmordstankar tas inte på allvar utan vi får svaren ”hade du velat dö, hade du redan varit död nu”.

Tanken att vården är vår sista utväg innan döden verkar inte gå in. Vi får stånga oss blodiga för att överhuvudtaget bli lyssnade på. Jag köper argumentet att vårdtiderna inte ska bli för långa, men herregud, vården måste ju finnas för oss den tid vi behöver. 1500 personer om året tar sina liv, 30 liv i veckan. Är alla dessa 1500 också dramaqueens, var brast det och vems är felet.

Vi har alla ansvar för våra egna liv men detta är en sjukdom och resultatet av den kan bli döden. Personerna orkar inte må så här och det finns ingen hjälp att få. Läkarna tar inte personerna på allvar och lägger över ansvaret på anhöriga och patienten själv. Att välja döden framför livet är ett stort ”val” och fler och fler väljer denna utgång. Att inläggning skulle vara att patienten bestämt sig för livet är skitsnack, att patienten lägger in sig är ett sista rop på hjälp. Hoppet är som bekant det sista som överger en.

Att bli bagitaliserad av läkare ger bara fler värdelöshets känslor och hopplöshet. En vän fick höra att det fanns fler som behövde platsen mer än hon. Att säga en sådan sak till en patient är för mig fruktansvärt att höra.

Vad gör vi åt detta, hur ska det bli ändring?

Kommentera gärna